Sydpolen - Magnus Johansson
Alla föräldrar som har naveln på framsidan försöker nog förmedla ungefär samma lätt motsägelsefulla credo till sina telningar. Typ så här: ”Livet är ett grandiost äventyr – gör vad ni vill och så mycket ni kan av det. Och när det ser mörkt ut (det gör det för alla då och då): ge inte upp, var envisa och oförtrutna, ta sikte på nåt, borra ner huvet mellan axlarna och fortsätt gå – jag lovar att det ljusnar längre fram. MEN, med detta sagt: var för fasen lite FÖRSIKTIGA också!” Den här låten är ett något omständligt sätt att säga detta till mina tre barn (som f ö syns på omslagsbilden) och (givetvis, jag ger ju ut den) till vem som helst som tycker att utsagan är användbar.
Alla växer upp omgärdade av något slags mytologi – en serie berättelser som förmodas säga något förklarande om tillvaron och ge vägledning genom densamma. Mina föräldrar danandes antagligen av diverse bibliskt stoff, en knippe tvättade folksagor, en dos Vilhelm Moberg och några nypor nationalromantiska föreställningar om utrikiska erövrare som betvingades av skidåkande svenska tronpretendenter. Mina barn växte upp på en brygd av typ Max nappar, Pippi Långstrump och Disneys lejonkungar, skönheter & odjur. Själv minns jag framför allt berättelser om upptäcktsfärder. Som den om journalisten Stanley som letade upp Dr Livingstone i Tanganyika. Och den som rörde Amundsens och Scotts kapplöpning mot Sydpolen år 1911-1912.
Man höll på Amundsen. Kanske för att han var nordbo, eller för att det var han som till slut vann. Men respekten för Scott var samtidigt minst lika stor som den man kände för Amundsen. Scott låg efter redan i starten och han hade vädret, årstiden, tingen och sin egen usla planering emot sig. Likafullt tuggade han på, och för en ung man i Söderköping dryga 50 år senare framstod han som något av sinnebilden för idén om att man med envishet och ambition kan fixa det mesta.
Scott nådde sitt mål. Historien komplicerades dock av att Amundsen redan varit där. Och av att Scott och hans utpumpade och sargade anhang dog på där på isen, på väg tillbaka till sitt skepp Terra Nova. Det fanns uppenbarligen en gräns ändå.
Några år tidigare hade en annan upptäcktsresande, Shackleton, varit i samma situation som Scott. Polen låg inom räckhåll, men han bedömde läget som orimligt vanskligt och vände om. Och överlevde. I ett brev till sin fru kommenterade han beslutet: ”Jag är hellre en levande åsna än ett dött lejon”. Det blev också som en hälsning till kollegan Scott – som emellertid och uppenbarligen inte lyssnade. Kanske var han förblindad av ambitionens snörök. Kanske förstod han inte metaforen. Kanske nådde uppmaningen aldrig fram.
Nå, nu har jag gjort en del anstalter för att MIN uppmaning inte ska försvinna i nån antarktisk storm eller missförstås. Här står det, kids, svart på vitt, skrivet med trummor och gitarr, åtminstone så länge fb och spotify inte släcker ner. Och gör de det så hittar jag på ett nytt sätt. I det här ärendet är jag minst lika envis som Scott. Vart ni vill, så fort ni kan – men håll en fot på bromsen också.
Mixad och mastrad av Magnus Johansson i Magnus källare
Medverkande:
Magnus Johansson
Lyssna/köp:
