Svart eller vitt - Efterfesten
Svart eller vitt? Nja – varken eller, om vi får bestämma. Årtusendets understatement: världen är komplex. Spring två maror i veckan och du håller vikten – men får hjärtinfarkt pga sömnbrist. Mer världshandel ger minskad barnadödlighet i NIC-länder men också ökad klimatpåverkan – och tvärtom. Ständigt detta å ena sidan och å andra sidan. För varje perspektiv vi tar finns sjutton till. Likförbannat måste vi ideligen fatta beslut om allt från semesterresan och lunchtallriken till riksdagsvalet, handelsavtalen, migrationen och skatterna.
Det är ett tufft jobb, och det är lätt att falla för frestelsen att förenkla och lita på de
svartvita bilder av problem och lösningar som erbjuds. Men medborgare, som Marvin Gaye sa redan 1964: Don’t do it. Ett dilemma har per definition inte en enkel lösning – det handlar oftast om att hitta en balanspunkt mellan två ytterligheter. Jag står på kajkanten med min barnvagn och ser nån annans barn på isflaket som flyter iväg. Ska jag hoppa i? Gå hem? Kasta ut ett rep? Ringa brandkåren? Be en bön? Starta en demonstration? Ingen lösning är perfekt – men det finns en som är mindre dålig än de andra. Om jag använder kunskaper, info och listighet kommer jag att hitta det låsta båthus, den bultsax och den båt som medelst tjuvkoppling erbjuder den bästa kompromissen. Ok, det var en metafor och sådana har sina begränsningar. Men förenklingarnas, dogmernas och renlärighetens bekvämlighet har också begränsningar – i storleksordningen Grand Canyon.
Brandsoldat. De allra flesta av oss gör det: försöker agera i enlighet med vad vi tror är rätt. Hänger en hylla på en enda skruv fixar vi det. Blir någon nersparkad på gatan griper vi in. Brinner det hos grannen släcker vi. År ut och år in gör vi det, till synes outtröttligt – men hyllorna fortsätter rasa, sparkarna blir fler och bränderna … ja, den här låten skrevs långt innan den här sommarens (2018) skogsbränder och föga anade vi dess profetiska potential. Och våra brunnar av tålamod är inte oändliga – en dag lär de sina. Detta hände mannen i den här låten. Men hur gick det sedan? Tappade han det alldeles? Eller lyckades han docka med
någon ny energikälla? Det finns en del som tyder på det senare: den där banderollen i Dubai till exempel. Samt en del historiska faktum: det gnistrade om Mandela när han klev ut ur fängelset efter 27 år och andra har överlevt med intakta förmågor efter värre fasor än så. Tänk på Anna Politkovskaja och Robinson Crusoe. Folk klarar mer än de tror.
Det borde kosta. Kan man använda miniräknare när man skriver en poptext? Det här är ett försök. Ämnet sönderfaller i tre påståenden: 1/ Har du femtusen spänn över och villmaximera ditt personliga klimatavtryck – då ska du lägga dem på en lång flygresa. 2/ Vår kollektiva oförmåga och ovilja att ta in nyss nämnda faktum är närmast skrattretande. 3/ Det
därav följande behovet av politiska och överstatliga regleringar – t ex genom att låta flyget betala sina faktiska kostnader via skatter – är stort. Kan man sjunga ”inför klimatavtryckransonering” i en poprefräng? Nej. Men det vore önskvärt eftersom en verkligt potent höjning av biljettpriserna torde leda till att flygresor blir en klassfråga igen. Så hellre då en personlig koldioxidkvot att hushålla med. Vi hade bensinransonering på sjuttiotalet – det borde väl kunna funka nu också. Kuriosa: det ylades om misstroendeförklaring när regeringen med en modest skatt ville få flyget att börja bära sina egna kostnader. Efterfesten ryckte då in som talskrivare – den här låten tänkte vi oss att Isabella Lövin skulle sjunga i plenisalen om Alliansen inte backade.
Mitt perspektiv. Det här med städer och stadsdelar verkar det ha gått troll (!) i. Sällan har
väl den politiska debatten innehållit så många geografiska positionsbestämmelser. Det
stämmer till eftertanke. Medborgare: du har ett barn. Barnet har blivit typ stort och informerardig om att hen vill flytta till en plats som du inte vet ett skvatt om. Hen är dock i några
centrala avseenden fortfarande ett barn och du känner stort ansvar. Samma kväll råkar du
hamna framför ett inslag om platsen i fråga på Aktuellt. Du ser till din fasa att det verkar vara
ett jävligt dystert ställe. Men barnet står på sig. Så du åker dit och rekar – och upptäcker att
tv:s bild varit ofullständig och att det också var rätt härligt där. Men samtidigt vet du att du
bara sett några skärvor, i en viss belysning och genom dina egna glasögon, slipade av dina
farhågor, förhoppningar och fördomar. Och det duger ju inte – här gäller det att ha på
fötterna. Ditt föräldrahjärta dunkar hårt. Du är som en filmkritiker som irriterar sig på
rolltolkningar som är platta och vill att de ska vara runda: komplexa, mångbottnade –
verkliga. Så när du kommer hem kollar du upp crime rates, arbetsmarknad, luftföroreningar
etc och sätter sedan in rubbet i en kontext och gör jämförelser. Till sist når du en slutsats:
”Okej, flytta dit – men du får jävlar i mig akta dig för detta”. Och flyttlasset går – till Skövde
eller Flen eller vart det nu var din telning tänkte sig. Och medborgare – sådär borde vi ju göra
hela tiden. När vi skaffar oss en uppfattning om låt säga Rosengård, Tensta, Dallas eller
Beirut, och sedan drar något slags politiska slutsatser utifrån den bild som växer fram – då
duger inte tre minuter i tv, Joakim Lamotte, snubben på Facebook eller tjejen i kassakön på
ICA. Eller det vi i kraft av våra grupptillhörigheter förväntas tycka och tänka. Minns
#dressgate. Var klänningen blåsvart, guldvit eller blåbrun? Uppfattningarna gick isär och det
visade sig bero på åskådarens förväntningar. Politik har mer gemensamt med mode än en
kan tro. Och med geografi, då.
Köp en lott. Att en människas möjligheter att själv forma sitt liv bestäms av den kontext hen
föds in i – det är alla så medvetna om att det nästan är genant att skriva en låt om det. Och
nio av tio tycker att detta naturens och historiens lotteri är ett gissel. Men varför är då inte
intresset för att med politik göra något åt det större? Det är som en ideologisk
Bermudatriangel – plan efter plan bara försvinner spårlöst. Ok, det var en överdrift – mycket
har hänt. Fler och fler får rösta oberoende av kön och inkomst. 1968 dog 13% av barnen i
Kina innan de fyllde 5 år – motsvarande siffras i dag är 1%. Men ändå: mer skulle kunna
åstadkommas om det inte bromsades både till höger och vänster. Att storkapitalägare värnar
om sina egna privilegier till förfång för en mer rättvis ekonomisk världsordning är tamejfan
världsrekord i dålig karma. Att blint lita på att en oreglerad marknad ska fixa allt är new age i
kvadrat. Att muttra om att ”staten inte ska lägga sig i” och se skatter som stöld är att som att
slänga hammaren i sjön när man ska snickra. Att vilja lämna internationella arenor med
hänvisning till det nationella självbestämmandet är provocerande provinsiellt och historielöst.
En och annan gammal rättviseikon och internationalist torde vrida sig i sin grav. Hör hur de
suckar: mer jämlikhet för fan, och ändamålen helgar medlen.
Inspelad, mixad och mastrad av Efterfesten i Gramtone studio, Norrköping 2018-19.
Medverkande:
Tobias Almborg, Magnus Johansson, Niclas Kinnander, Rickard Larsson, Leif Stenbom, Erik Wennerholm
Lyssna/köp:
